nervös?

Alla andra stressar upp sig mer än jag nu. Jag hade min panik förut, ju närmre vi kommer den trettonde desto lugnare blir jag. Känns som att allt kommer att lösa sig ändå. Det enda jag inte gillar är att jag inte fixar och ordnar så mycket för min dotters dop. Det känns som att det bör jag göra. Istället langas massor över till min mamma och Jessica (TACK!!!), som fixar för vårt bröllop. Nåväl, jag får väl släppa det. De har starkare viljor än jag...
(Tänk att det finns envisare personer än mig. Lite skrämmande)

Dagens besvikelse är min mormor. Som jag annars beundrar och älskar mest av allt. Fick just veta att jag inte alls kunde sluta oroa mig för henne för hon ljuger. (Vilket jag aldrig trodde att hon skulle göra för mig, utom om näcken och hans lillebror) Som sagt har jag slutat vara orolig för henne nu när hon fått ett larm som hon har med sig jämt ifall något skulle hända. Det ska få dit ambulans på studs och i mitt lilla huvud låter det tryggt åtminstone. Hon har dyrt och heligt lovat mig och andra att hon ska ha på sig det jämt.
Inatt ramlade hon på golvet med en jävla smäll och vart var larmet då? Jo, hon har haft det hängande på sin sänglampa! Jättebra om det skulle hända något just i sängen, men när annars? Är så himla besviken. Hon tar inte det hela på allvar. Ska jag med sluta med det? Hur gör man det?
Nu kommer jag återigen gå runt och vara orolig för att hon ens lever. Var så skönt att inte behöva vara rädd ett tag där. Men vad gör man? Det är henne jag fått min envishet från och jag vet att det inte går att ändra på henne hur mycket man än tjatar.
Och ja, jag vet att detdär lilla larmet inte skulle fixa henne på något magiskt sätt. Men det kändes tryggt att någon skulle komma i alla fall. Ack ack, slutgnällt på mig.
Nu ska jag försöka få min trötta dotter att somna. Fast hon verkar inte förstå att hon är trött bara.. Å andra sidan sov hon mellan 21 och 04 i sin egen säng inatt!