håll mitt hjärta

(och tappa inte bort det, tack)

Som ni nog märkt så har sommaren stått i fokus de senaste dagarna och jag funderade lite på vad det innebär nu. För ett år sedan satt jag fet som en valross och läste bok efter bok på vår balkong och käkade glass. I år, nja ingen tid till böcker, hinner sällan äta glass och ja, ett par kilon lättare... Men vad gjorde man förr? Hur fick man dagarna att gå? Nu hinns ju ingenting med, vi går ut till lekplatsen och så blir det inte en sekund av stillhet längre. Eller så försöker jag mig på en långpromenad men lillans tålamod håller bara till den kortare vägen såvida hon inte somnar, då hinner man gå lite till. Det är himlans härligt livet utomhus i alla fall. Clara kan dricka sina älskade festisar utan att mammas bekymrade min kommer fram då hälften kommer utanför (hmm...) och man får luft! Gud så skönt det är att lägga henne om kvällarna nu! nu är det 5-7 timmar sovning på raken som gäller, utom då pappa kommer hem om natten och väcker oss då. Finns det inga regler som säger att pappor måste vara hemma hos sin familj? Nåväl, snart blir allt bättre. Vi bara vet det!
Dagishotet känns alltför nära nu då vi sökt in till tre stycken redan. Gött att ha det gjort men jag har redan börjat gråta för tanken på det. Tänk om de är jättedumma mot henne och jag aldrig får veta någonting. Personalen kommer säkert inte berätta om hon varit ledsen eller om de gjort fel och dumt med min lilla Clara. As. Jag ogillar dem redan...
Fast Clara blir nog deras favvotjej så fin som hon är så det är nog ingen fara...