in chock

Måste bara klargöra en sak här. Lika mycket för er som för mig själv.
Jag ångrar inte en sekund att vi fick Clara. Hon är det bästa som hänt i mitt liv och jag skulle aldrig göra henne ogjord för något i världen.
Men.
Hade jag vetat vilket helvete det är (inte för alla tydligen) att vara gravid skulle jag aldrig blivit det. Åtminstone inte på ett tag så att jag kunde verkligen "växa in i rollen" så att säga. Bli säker på hela mammagrejen. Och hade jag vetat hur svårt det är med bäbisen när den väl är ute hade jag nog tänkt två gånger i alla fall. De är komplicerade små varelser visade det sig. Och precis allting har ändrats, plötsligt får jag planera mina toalettbesök, hoppas på att få duscha osv. Och tacka gud om vi skulle få äta tillsammans en dag. Är man hemma själv, som man ju är oftast så lyckas man om man har tur laga mat innan hon vaknar och vill ha mat själv. (Det var ett tag sedan jag åt varm mat...) Allting behöver göras med en hand eftersom du måste bära på ditt barn med den andra, och du kan aldrig vara säker från en blottning, av dina egna bröst då! Tro inte att man kan lämna hemmet en längre stund utan att behöva amma på något trevligt ställe, park, buss i ett köpcentrum.. Alla tankar om att världen inte vill se dina bröst försvinner liksom, de får ta detta för ditt barn behöver mat!
Nej, ok. Nu är jag jättenegativ igen. Jag skulle egentligen bara avråda från att vara gravid. Att ha bäbis är underbart (nästan jämt).
Nu börjar dock pappan bli otålig (han har ju faktiskt haft henne i tjugo minuter nu..) så jag får lägga ner detta och ta min underbara dotter. Hon är till och med söt när hon gråter!