Klara färdiga gå!

Japp, den har vi hört...
Nu sover Clara i sin lilla säng. Så söt! Inatt skulle jag testa att lägga över henne men det funkade i en halvtimma ganska exakt. Nåväl, bättre än inget. Vi hann mysa lite iaf, inte för att jag för livet skulle kunnat somna med henne så långt bort men!
Nej, jag börjar fundera på om inte vår "samsovning" (som de så fint kallar det på fl) är lika mycket för min skull. Det är helt underbart att ha henne liggandes bredvid mig och känna hur hon andas. Visst vevar hon och slåss som sin far men det gör ju inte ont liksom. Inte som sin fars armbågar i alla fall! Nåväl, hon sover så tryggt och mår så bra så vi gör ju något rätt!

När hon vaknar så ska jag försöka trycka i henne så mycket mat jag bara kan inför vägningen. Det känns som att varje bvc-besök är lite av ett prov. Om hon inte går upp och växer som hon ska gör jag ju något fel. Och jag vill inte ha IG som mamma! Sen finns ju varje gång man är där risk att de hittar något fel. Något som inte jag alls vet om eller har märkt men ack så dödligt det är. Det är nog min största rädsla av allt, eller att soc tar henne. De gör ju det om de tycker att man inte klarar av det.
Har tillräckligt att lipa över just nu. Vad jag förstår måste det grundas i något annat för annars är det hela rent befängt.