allting börjar hemifrån

Det är så kul med Clara när vi kommer hem från vad vi nu gjort just den dagen. Oavsett hur roligt eller tråkigt hon haft så är det alltid samma reaktion när hon ser vart hon är. Ett glädjetjut! Går jag min i vardagsrummet med henne så kastar hon sig runt i famnen för att kolla in allt, så känner hon igen sig och sen får vi höra hur glad hon är. Hur gulligt som helst
Igår låg hon och Smultron och snackade för fullt, tills Clara kom å att hon ju kunde rulla runt och ta sig bakåt lite. Det var dock ingen större fara på taket för hon kom ingenstans efter en stund, vilket hon verkade vara lyckligt ovetande av. De låg nämligen i ett babygym och Clara hade fått en av de madrasserade "bågarna" som håller uppe konstruktionen mellan benen och då tog det ju stopp. Å andra sidan så tar det ju ändå en stund att ta sig över den stora mattan så man kunde med gott samvete lämna de små flickorna ifred ibland. Kändes mycket moget och vant, man måste ju anpassa sig efter sällskapet. Vana mammor är så himla coola och tror inte alls som jag på explosioner, kvävningsrisker och dödsfall som sker såfort man lämnat sitt barn utom synhåll. Undrar om jag någonsin kommer lära bort såna tankar? Eller iaf lyckas skita i dem, typ som mina andra hypokondriska föreställningar.
Jag vet förresten att någon eller några håller på att ge mig cellgifter i smyg. Tappar så himla mycket hår! Och det kan bara inte vara något annat än en dödlig sjukdom, eller behandling av dem då...