Nej, det är inte så att min dotter kan flyga. Bilderna kom visst upp-och-ner...
Det är synd och skam att livet ska vara så orättvist. Små skitsaker kan växa till gigantiska problem på någon sekund utan att man ens märkt att det var något fel. Vet inte om det kanske är jag som är okänslig för såna vibbar för jag märker inte alls vilka tår jag stampar på. Men på något sätt skiter jag i det lite. Har det inte varit med flit så är det ju faktiskt den som tar åt sig som har problemet. Vill man tro att allt är skitsnack om sig själv så kommer det också vara det. Om jag säger något utan att mena något ont, hur ska jag kunna be om ursäkt för det då?
På tv pratar ett pucko om choklad som man kan äta utan dåligt samvete. Den verkar skitäcklig! Hellre skulle jag äta bajs.
Den är sådär äckligt mörk och torr och proppad med torkad frukt och linfrö. Ser ut som hästmat typ. Fy satan så äckligt! Då kan man lika gärna skita i det. Får man inte äta choklad som den är känns det idiotiskt att göra den äcklig så att den ska vara acceptabel. Idiotbanting.
Nu måste jag upp och ta hand om Clara då hennes pappa sover så djupt att han inte reagerar på hennes skrik trots att hon ligger 20cm från honom... Selektiv hörsel...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Ska vi bilda en klan du o jag. Vi som sårar uten att veta om det.
Skicka en kommentar