Grattis på 1-månadsdagen!

Igår var vi på Claras första resa. Vi tog bussen 07.59 från vikingatorget till stan, bytte till ännu en buss och tillslut mötte vi mamma/mormor i källarbacken för att hämta hem oss. Allt gick bra och hon åt utan större problem på bussen, var helt fascinerad av att titta ut genom fönstret i stan och väl framme fick vi hjälp att lyfta ner vagnen av mamma/mormor.

Problemet kom sedan. Vår annars fantastiska vagn tycker inte om att bli ihopfälld och krånglar därav massor! (Sen att vi inte ha den rätta tekniken är en helt annan femma vi inte ska ta upp nu.) Själv fick jag ett mindre nervsammanbrott och vi gav upp, delade vagnen till två delar och lämnade helt sonika kvar en för upphämtning senare. Det hela kändes som et stort nederlag då det faktiskt är en ganske enkel sak att göra. För guds skull, detta ska en stressad småbarnsmamma kunna göra på ett kick när hon har tre små gapiga ungar i bilen, fem kassar mat som ska stuvas in och mpåste vara hemma innan bollibompa om tre minuter. Men jag verkar sakna dendär moderslogiken som så många kvinnor har. Det är som att de under graviditeten programmeras om till ett uppslagsverk fullt av info om hur allt som har med barn fungerar. Jag missade tydligen den uppgraderingen...

Nåväl, vi kom hem tillslut och mamma/mormor var lyrisk och gullade med Clara hela tiden, visade henne två bärkassar fulla med leksaker vi fått av en sjukt snäll kusin jag har och gav henne sin 1-månadspresent. Tydligen fungerar det så hela första året att man får månadspresenter. Jisses, hon har en grym mormor och morfar vår lilla Clara! Denna viktiga första bemärkelsedag fick hon en ursöt mobil med en nalle som åker upp i en lian mot en stor boll som spelar vaggvisa. Hm, inte så bra beskrivet kanske men den är väldans fin! Och imorse när jag visade den för Clara så skrattade hon och den roade henne en stund åtminstonde...

Skälet till denna resa var ju faktiskt inte bara detta, min kusin Martin tog studenten! Det känns galet att han blivit så stor då han i mina ögon fortfarande är den lille parveln jag låtsades ha som lillebror som sprang runt med stora blöjor och skrapsår på knäna. Alla barn har i mitt huvud skrapsår på sina knän, lite skumt faktiskt. Tror att det har någon samband med att det alltid är sommar i mitt huvud när jag ser barn... Och på sommaren slår man ju sig.

Kalaset, eller studentskivan som det ju heter var jätterolig. Det var längesen jag träffade hela släkten och alla utom min bror var med.(Stackarn hade migrän och kunde inte komma ner) Clara var helt klart poppis och (givetvis) tyckte de att hon var hemskt söt. Det bästa var att alla ville hålla henne hela tiden så jag hade en förvänansvärt avslappnad arm hela dagen. Hon skötte sig fint sånär på lite grin men det gick att avstyra med mat, mat, mat och en promenad i vagnen på grusväg. Och så ett par byten på bajsblöjor då...

Hon fick sin första puss av en kille, tyvärr missade både Maria och jag detta så jag vet inte hur det såg ut men tydligen kom charmtrollet Robin fram och pussade henne tre gånger! Gullunge! Hade verkligen velat se detta..

Men han gjorde många roliga saker under kvällen så det var ok ändå. Han är verkligen fruktansvärt söt ska ni veta!

Nåväl sammantaget var det en riktigt fin dag, mamma/mormor körde hem oss och strax efter tolv var vi hemma igen, dödströtta och glada. Fredrik hade saknat Clara massor och tog upp henne direkt och jag vägrade lägga henne i sin säng inatt för gud vad jag saknade att ha henne hos mig. Även om det var skönt att släppa ifrån sig henne och ha en liten paus så saknade jag verkligen henne mot mig. Det var en otroligt skön känsla att somna med henne hos mig inatt. Mitt lilla hjärta!